Varför är jag så himla rädd? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Jag är rädd för det mästa men jag försöker att inte visa det för någon.
Jag är rädd för att förlora det som står mig närmast, fråga mig inte varför men jag har en evig rädsla om att bli en ensam liten gubbe som sitter på en parkbänk och matar fåglar. Jag försöker att tänka igenom alla saker jag ska göra innan jag gör dom, för jag är rädd att om jag inte gör dom rätt så kommer någon att ta illa upp och lämna mig där helt ensamen.
Jag är rädd för att öppna upp för folk, men det är så himla mycket som jag har stängt inne i huvudet så det händer ibland att jag säger något som jag i nästa sekund ångrar. Varje gång detta händer så får jag alltid ett svar som jag inte vill höra. Jag blir då bara mer och mer missnöjd med mig själv och vill bara så långt bort ifrån allt levande på den här världen som det går(jag syftar inte på att dö, bara så ni vet).
Jag är rädd för männsikor som jag inte känner för jag tror alltid att dom ska mörda mig. När jag är ute och går på kvällen så känns det alltid som om någon förföljer mig eller gömmer sig i buskarna för att sedan hoppa fram och brutalt mörda mig. Det enda jag tänker då när jag går där i mörkret är "Om det nu skulle vara så att någon ska mörda mig så är det väll inte tänkt att jag ska leva, jag menar det är väll ödet." Jag vet att det låter som om jag har något fel i huvudet när jag skriver så här, men jag hoppas verkligen att ni tycker att jag är något freak. Jag är helt ofarlig, jag lovar!
Jag är rädd för att bli skrattad åt. Jag hat svårt för att ta emot komplimanger för jag är inte säker på att dom är verkliga. Jag är rädd för att det bara är ett skämt som några personer gjort för att sedan skratta åt mig. Jag har hört många gågner att folk har pratat om mig och min personlighet och jag är rädd för vad dom sitter och säger. Jag har kompisar som har berättat till mig vad dom hört andra säga och jag önskar varje gång att dom inte berättade det. Det är både positiva och negativa saker jag får höra och det spelar ju egentligen ingen roll med tanke på att jag inte tror att komplimangerna är verkliga. Därför känns det mer sanolikt att höra att det finns folk som pratar skit om mig.
